Klippet ovan är en del av ett program där gitarristen Mark Knopfler (en av mina absoluta favoriter och en ruggigt bra gitarrist) har en session med tre yngre gitarrister som får lite tips och förslag om hur de kan utvecklas som gitarrspelare.
Ett genomgående tema är ekonomi, att de skulle försöka spela ekonomiskt. På en gitarr kan man spela samma toner och ackord med olika grepp och på olika ställen på halsen. Det han lyfte upp var att försöka hitta grepp som ligger så nära varandra som möjligt, så att man inte slösade bort tid på att flytta handen eller göra stora förändringar i ens grepp.
Ett av Knopflers kännetecken är ett spel som är både avslappnat och flytande, samtidigt som det är ganska komplext och snabbt. Jag tror att en av hemligheterna är just hans ekonomiska spel.
Jag har tidigare skrivit en del om taoism och enkelhet, att utnyttja de naturliga lagarna i ett system. Det som Knopfler pratar om här, att vara ekonomisk i sitt spel, är närbesläktat. Försök inte spela mot gitarren, spela med den. Hitta ekonomiska sätt att spela så blir saker som först verkade omöjliga faktiskt ganska lätta att klara av.
Min egen utmaning kopplat till det, både till mig själv och till er läsare är: Hur kan vi hitta ekonomi i det vi gör, oavsett vad det är? Kan vi uppnå excellens genom att göra det lättare för oss, istället för svårare?
When I ask people in my talks how many had fewer than 7 hours of sleep several nights during the past week, the vast majority raise their hands. That’s true whether it’s an audience of corporate executives, teachers, cops or government workers. We’ve literally lost touch with what it feels like to be fully awake.
På länken ovan finns en intressant artikel kring vikten av sömn. jag känner själv mer och mer att när jag tar mig tiden (och ger mig lugnet) att sova lite extra, så presterar jag också mycket bättre, mår bättre och är på bättre humör. Enligt vad jag förstått så kan det också inverka på viktminskning (positivt) och det allmänna hälsotillståndet.
Något som kan rekommenderas om man är stressad eller har svårt att sova är avslappningsband eller mindfulness-övningar. Något jag ofta gör innan jag ska lägga mig är att varva ner redan innan. När jag gör de sista kvällsbestyren så försöker jag göra dem långsamt, avslappnat och nästan lite halvsovande redan innan jag lagt mig. Annars råkar jag lätt ut för att allt man ska göra innan man lägger sig gör att man blir lite mikro-stressad, och så blir det genast svårare att somna. Tar jag det som ska göras i lugnt, avslappnat tempo är jag mer avslappnad när jag lägger mig, och somnar mycket bättre.
På de följande två länkarna finns 10 enkla men bra tips kring hur man kan arbeta med bildkomposition när man fotograferar. Sammanfattnignsvis är punkterna
Mönster
Symmetri
Textur/Yta
Djup
Linjer
Inramning
Perspektiv
Tomrum
Balans
Färg
Inte raketforskning på något sätt, men enkla och inspirerande tips.
Två bilder, eller scener: I ena scenen studsar en liten digital rörmokare från plattform till plattform samtidigt som han försöker undvika sköldpaddor och andra märkliga varelser. Om han hoppar rätt så träffar han slutligen på en stor sköldpaddsdinosaurie som han med olika knep måste besegra.
I det andra scenen har vi en person som ökar sitt kunnande genom utbildning, och därmed förbereder sig för ett långt och förhoppningsvis framgångsrikt arbetsliv. Genom sin utbildning skaffar hen sig de redskap som behövs för att klara sig under lång tid framöver.
De här scenerna har två helt olika förutsättningar, och två helt olika mål. Problemet är att de mer och mer blandas ihop.
Det finns studier som visar, och min egen erfarenhet stämmer överens med dessa, att kurser i mångt och mycket behandlas som “spel”. Man går inte kursen primärt för att lära sig, utan för att klara av den, på samma sätt som man vill klara av en bana i något Super Mario-spel. Deluppgifterna på vägen är hindren på banan, och slutexaminationen (tentamen, slutprojekt eller liknande) är fighten mot slutbossen. Slutbossen, det är jag som lärare och examinator.
Resultatet av den inställningen är ofta olyckligt. Som student börjar man plötsligt fråga efter exakt vad som behövs för att klara av tentamen, allt annat är “oviktigt”. Skulle man råka göra en övningsuppgift för mycket är det onödigt. Det behövs ju inte för att klara av slutbossen, för att klara av banan.
Mitt mål, min nästa utvecklingsfas som lärare, om man vill kalla det det, är att göra mina kurser så intressanta att det inte bara blir något att klara av. Man läser dem, och tar del av dem för att man VILL lära sig. Det är vägen till tentan eller slutprojektet som är det viktiga, inte slutuppgiften i sig. Gör man det, tror jag inte man behöver oroa sig för vare sig att klara av kursen eller framtida jobb.
En svårt uppgift, men jag tror det är den enda framkomliga vägen
För ett tag sedan blev jag inbjuden till att stå och slå iväg bollar på en driving range. Ni vet, ett sånt däringa ställe där man står och övar på att slå iväg stackars försvarslösa golfbollar. Till historien hör att det var ca tio år sedan jag spelade golf senast, och jag förväntade mig inte att det skulle gå så bra. Jag förväntade mig att det skulle gå riktigt dåligt.
Därför försökte jag fokusera på en sak som min dåvarande golftränare poängterade: en klubba har en naturlig pendelrörelse inbyggd. Samma sak gäller vår kropp. Det viktiga är att hitta den naturliga rörelsen och utnyttja den (något som den eminenta boken Kvantgolf också tar upp). Jag försökte det, och även om det tog ett par svingar att komma igång, och det definitivt inte var alla slag som blev lyckade så gick det ändå klart över förväntan.
Vad jag förstått så är det en av grundpelarna i taoismen. Allting har regler, det finns ett system i allt. I det här fallet gällde det den naturliga pendelrörelsen hos en golfspelare, men det finns också i många andra sammanhang. För att uppnå det man vill så tjänar man på att följa de här reglerna, utnyttja systemet. Då blir det enklare och mindre energikrävande att nå dit man vill. Var och en som spelat golf vet att en perfekt träff knappt känns i klubban, medan en dålig fortplantar sig genom hela klubban och känns både i armarna och kroppen.
Samma sak gäller i många andra områden. När man lyckas hitta ett systems naturliga ”pendelrörelse” så kan man få mycket gjort utan att det kostar på så mycket
Vår gräsmatta har drabbats av lite väl mycket mossa på sistone, något som fått mig att fundera på om det finns bra sätt att få bort mossan så att gräset kan frodas igen. Efter att ha läst en massa tips om diverse medel så fick jag tipset att det bästa sättet är att göda gräsmattan. Gräset kommer då att slå ut mossan på egen hand.
Jag tycker det ligger något tilltalande i tanken att satsa på det bra, det vi vill lyfta fram, snarare än att hela tiden fokusera på det som vi vill ta bort eller ”bekämpa”.
Det finns ett klassiskt experiment där man lät barn sitta i ett rum med en liten bit godis. De lämnades ensamma med uppmaningen att om det inte tog något godis alls så skulle de få mer godis sen efteråt. Vissa barn klarade det, andra inte. Den har studien visade sig vara en väldigt stark indikation på hur det skulle gå senare i livet. Överlag gick det bättre för de barn som kunde vänta.
När man gjorde en liten uppföljning av det här, så upptäckte man att många av de barn som klarade av att vänta hade ett knep: de fokuserade på något annat. Istället för att sitta och tänka ”jag ska inte ta godiset” hela tiden så fokuserade de på något annat. Samma sak visade det sig när man följde upp barnen i vuxen ålder. Det fanns en grupp av de som först inte kunde låta bli godiset, men som sen lärt sig att inte agera på direkta impulser. De hade också lärt sig knepet att fokusera på något annat när de ställdes inför sådana här situationer.
Så, oavsett om det gäller gräsmattor eller saker vi vill ändra i vårt liv så tror jag det finns en poäng med att ibland titta på och förstärka det vi vill uppnå, det som är bra, snarare än att fokusera på det som vi vill bli av med. Det vi fokuserar på är det som kommer att ta mer plats och slå ut det vi inte ger näring
Skidskytten Helena Ekholm meddelade idag att hon har bestämt sig att hon ska sluta sin elitkarriär som skidskytt. Hon har haft en imponerande karriär så långt, och bl.a vunnit världscupen i skidskytte, och har ett antal vm-medaljer (inklusive ett guld). Det hon missat är en OS-medalj, eftersom det inte gick så bra på hennes första (och hittills enda) OS.
Som anledning till varför hon lägger av säger hon helt enkelt att hon saknar motivationen. På frågan om hon inte vill satsa på OS om 2 år så svarar hon att det är långt dit, det är mycket träning, många resor och mycket tävlingar. Det håller inte att inte brinna fullt ut för det när det krävs så mycket.
Det påminner lite grand om när jag hörde en intervju med Kajsa Bergkvist i samband med att hon slutade. Det var inte motivationen och vinnarskallen på tävlingar som brast, utan det var dag-för-dag-motivationen, lusten i att träna, driften att gå upp tidigt var dag och pressa sig till det yttersta. Det var DEN motivationen som brast. Jag säger inte detta för att peka finger mot de här idrottarna, snarare tvärtom, jag har yttersta respekt för båda två, men de tydliggör vikten av att hitta en lustfylldhet i det dom gör för att nå långt. Det räcker inte bara att ha ett mål, man måste också ha en vardagsdrivkraft.
Jag vill fortsätta mitt lilla tema om att älska det man gör med två exempel, den här gången på lite större nivå.
En kollega till mig blev docent för inte så länge sedan (dvs, han har numera två doktors-avhandlingar bakom sig). Jag pratade lite med honom om hur det gick till när han gjorde sin doktorand-tjänst, och fick ett lite överraskande svar. Han hade nämligen inte gjort någon doktorandtjänst. Grejen var den att han var intresserad av sitt ämne och fick ett par öppningar att skriva intressanta artiklar. Sen ledde det till några fler artiklar, och efter att ha hållit på så ett tag så var det någon som påpekade för honom att de höll en sådan kvalitet att han kunde sammanställa dem, gå ett par kurser och sen gå upp för opponering. Ett tag senare kunde han kalla sig doktor i statistik.
Han hade inte så mycket ett mål som han hade en drivkraft. Drivkraften i det här fallet var att han helt enkelt brann för sitt ämne.
Mitt andra exempel har som mål att bli specialiserad specialistläkare, dvs inte bara bli specialistläkare, utan också specialisera sig inom ett visst område inom specialistområdet (en subspecialisering). När jag lite nyfiket frågade hur lång tid det var kvar fick jag svaret “5-10 år”. Jag måste erkänna att min spontanreaktion var “Oj, fy va jobbigt!”, men sen kom jag på hur ofta hon nämner att hon älskar sitt jobb. Det är primära är inte att nå fram till målet, utan att få jobba med det här och nu, att varje dag få ägna sig åt något man brinner för. Inte för att man måste för att nå fram någonstans, utan för att man vill. Då kommer man fram av bara farten.
Självklart innebär det inte att allting är en dans på rosor alla dagar, men jag tror att det är när det är jobbigt som det mer än annars krävs att man älskar det man gör. Annars orkar man inte kämpa sig till ett mål som ligger så många år in i framtiden. Sen är frågan självklart hur man uppnår att älska det man gör, och det är ett kapitel för sig. Dels är det en inställningsfråga, man har definitivt en påverkan på hur man uppfattar något. Det går att göra något roligt. Kopplat till det tror jag också det handlar om att fokusera på här och nu, istället för att hela tiden titta någon annanstans.
Har nyss bytt hårddisken i min Macbook pro (som blir fem år gammal till hösten). Det är en lite mindre drive än tidigare, men å andra sidan så är det en SSD-drive, så den är ruggigt snabb. Jag måste erkänna, jag är opraktiskheten själv, men jag hittade en bra beskrivning på hur man gjorde (med tydliga bilder) och sen var det bara att skruva och dona och ha sig (efter det att jag införskaffat lite nya skruvmejslar). Efter att ha plockat loss gamla hårddisken så kopplade jag in den nya. Att skruva allting på plats var en barnlek efter isärskruvningen.
Sen skulle det då installeras operativsystem och allting sånt. Återigen är jag glad att jag är mac-användare. Innan operationen hade jag tagit en Time Machine-backup, så nu var det bara att koppla in den externa diskettstationen med min backup på. När jag startade upp datorn fick jag frågan om jag ville återskapa hårddisken från backupen. “Jupp”, klickade jag på och sen var det bara att vänta. En halvtimme senare var systemet återskapat och det var bara att köra igång som vanligt.
Nu fungerar allting som det ska, förutom att allting går SÅ mycket snabbare. Program startar på nolltid, filer öppnas blixtsnabbt osv. Det här är alltså på en nästan fem år gammal dator. Hade det varit en PC hade jag nog snarare funderat på att kassera den och köpa en ny. Nu har jag i princip en ny dator för mindre än 2000 kr. I de 2000 ingår också att jag ökar minnet till 4GB (från 2).
Så, 2000 kr, en dator som känns som är ruggigt rapp och känns som en helt ny dator. Me be nöjd!
Igår skrev jag lite allmänt om mina reflektioner kring Emma Igelströms berättelse och de funderingar som jag fick efter det. Jag tänkte fortsätta på det idag, fast lite mer specifikt.
I boken Zen and the art of motorcycle maintenance berättar huvudpersonen om att gå uppför ett berg. När hans son var med i scouterna så fick de medaljer för att ha gått upp för ett berg av en viss höjd, det var målet som var det viktiga. Han relaterar också till när sonen springer förbi honom uppför berget och triumferande ställer sig en bit upp och visar att han minsann är före sin far. Det är hela tiden toppen som är det viktiga. Problemet är att det är hela tiden toppen som är det viktiga, och det är långt till toppen. Därför börjar sonen snart tröttna.
Jag tror att det är lätt att hamna i den situationen även i andra sammanhang. Det räcker om jag går till mig själv. Jag har ofta inga problem att visualisera slutmålet med dit jag vill när jag inleder projekt. Jag vill göra en kort, fräck 3d-film, eller skriva en bok, eller .. ja.. listan kan göras ganska lång. Problemet är bara att jag, liksom sonen i boken, har en tendens att sätta upp målet som det enda viktiga.
Nu säger jag inte att målet INTE är viktigt, vi behöver ofta en riktning för att veta ungefär åt vilket håll vi ska röra oss. Men för att gå tillbaka till boken så berättar huvudpersonen om att se processen som det viktiga. Det är inte att komma till toppen som är det viktiga, utan det är att ta till vara på varje steg som tar oss dit. Toppen ligger där den ligger, men vår upplevelse kan vi påverka. Om vi har inställningen att varje steg är viktigt och något att uppskatta, då kommer vi till toppen för eller senare.
Samma sak går att applicera på våra egna projekt. Som jag sa tidigare, jag har ruggigt lätt att sätta upp ambitiösa mål, men jag når tyvärr sällan ända vägen. Jag tröttnar helt enkelt. Något jag försöker lära mig mer och mer är att inte försöka uppnå målen (hur paradoxalt det än låter), utan att uppskatta vägen dit. Om jag behöver tvinga mig till att sätta mig ner för att skriva eller arbeta vidare på min 3d-scen, då kommer det att ta lång tid, bli dåligt och förmodligen inte bli klart. Men, om jag istället försöker hitta lusten i vad jag behöver göra, då kommer jag snarare få tvinga mig till att sluta. Jag kommer då att nå målet, och det kommer förmodligen bli bättre än vad det blivit annars.
Återigen, för att koppla tillbaka till gårdagens samtal: Sikta inte på att prestera för att må bra, sikta på att må bra för att prestera! Uppskatta varje steg för sig själv, så kommer steg för steg att läggas på varandra, och plötsligt har du bestigit berget, skrivit din bok eller gjort din 3d-film.
